Cracked Actor

Man skriver som allra bäst när ingen behöver läsa. Kom just på detta när jag satt och skrev i min dagbok.

Ja jag har en dagbok, men använder den sällan. Jag har ju bloggen, dock använder jag inte den heller, (kanske nu på senare tid) Dagboken är till för de allra hemligaste tankarna som inte outas här. 

 

Istället verkar det som om jag går omkring och bär på allt för mig själv ibland. Frågan är om det är bra eller dåligt?

På senare tid har jag ju mått bra vilket har visat sig både på FB och här. Kanske har jag mått för bra, man skulle nästa kunna säga att jag har känt mig lycklig ;) Så lycklig som JAG nu kan bli...for the moment, inget är ju bestående. Jag sitter här och väntar på att min värld ska rasa samman igen för jag är inte van att må såhär.

Allt känns ju nästan lite bra för att vara sant och när man tycker det så brukar det ju stämma?

 

Att jag nu har kommit in på högskola och fått boende känns som ren tur, för ödet kan det väl inte va?

Jag har haft det som mål och jag klarat första hindret av många fler som kommer. 

Det mesta jag har önskat mig har blivit verklighet, iaf när det gäller det materiella/vardagliga/karriärsmässiga.

Det själsliga har jag nog en bit kvar på men även ifall materiella saker inte har något med själen att göra så har dessa sakerna gjort att jag fått lite mer ro i tillvaron. 

 

Nu när jag äntligen vet att jag ska flytta till Gotland och plugga å bo där så har jag och göra de kommande 3 åren.

Jag behöver inte oroa mig för jobb och ekonomi. Eller ja pengar kommer jag i allra högsta grad få tampas med, CSN och allt samt att faktiskt lära mig hushålla på riktigt. För när jag väl sitter där på ön så har jag varken mamma, pappa eller vänner som kan rädda mig. Från och med 2:e september kommer jag att bli tvungen att göra precis allting själv och livet kommer med säkerhet att vara på "riktigt" 

 

För fram tills nu så har livet inte känts på riktigt, allt har varit på låtasas, ett förberedande för det som komma skall. Jag har alltid haft någon där som stöttat mig oavsett om jag har velat det eller inte. Det är dags för mig att ta ansvar, sätta regler och helt enkelt bli vuxen, lämna familj och vänner bakom mig. Inte för gott men det känns som om inget kommer bli sig likt längre. Det kanske inte är så stort för andra men för mig är det det. 

Jag har aldrig varit mycket för förändringar men det är något som jag lärt mig handskas med. Inget är bestånde i denna världen och det är bara att acceptera. 

 

Det jag måste lära mig ännu mer är att leva i nuet, sluta grubbla över det som varit och gå vidare samt sluta oroa mig för framtiden. 

Kanske kan jag göra det när jag är riktigt gammal å sitter där med käpp och rensar lörständerna, hög på både sorbril och laxeringsmedel. 

 

Men till dess är det långt kvar, först har jag några punkter i mitt liv kvar. Att göra mamma och pappa stolta är en av dem. De säger att de är stolta över mig men som sagt, inget som hitills har skett har varit på riktigt. Jag har inte visat vad jag går för än. Pappa är nog den som jag söker bekräftelse hos mest, han har tyvärr lite svårt att visa känslor. Det kommer mest ut i ilska (lite som Homer Simpson, när Bart gör "Angry Dad"), då får det väl göra det då. Vi är 3 stora egon i vår familj, vi lever lite i vår egen värld och jag behöver väl inte säga att vi i stort sätt allihopa är ensambarn. (Mamma bodde själv hos mormor Linnéa och Helge och pappa var sladdisen så de andra hade redan flyttat ut). Trots att vi är som vi är och oavsett hur dysfunktionella vi känner oss och verkar vara i vissa lägen så hade vi aldrig stått ut med några andra. När allt kommer omkring så är det ju VI mot världen.

 

Och det är väl lite det jag kommer sakna när jag väl står på egna ben.

 

Det är samtidigt lite av en rädsla, hur ska jag någonsin kunna hitta samma trygghet till andra personer, eller person för att så småningom själv bilda en liten dysfunktionell familj som älskar en oavsett vad man gör. 

Det är nog det största steget jag någonsin kommer ta...det här med att våga älska någon, ingen idol, ingen omöjlig crush utan att älska någon på "riktigt" ;)