Cracked Actor

Allt jag vill är att bli älskad, uppskattad. Att få bekräftelse är viktigt för mig, jag mår dåligt annars.
Alla människor mår väl dåligt. Men jag är extra känslig, det är inget jag har valt, det bara är så.
Allt känns lika pissigt som det gjorde för året 2006, fy fan för det.

Ett nederlag för mig är jobbigt....när det gäller vissa saker. Allt som folk nånsin har sagt till mig kommer tillbaka
å det blir det enda jag kan tänka på. Att jag passar inte in, att jag är ful, tjock, ettt matvrak å bara konstig.

Jag tar ett nederlag hårdare än andra, det är inte frivilligt, inget jag kan hjälpa, det är bara så.
Jag tar lätt åt mig saker, även små saker som andra personer tycker är löjligt kanske.

Jag lär mig ju heller inte av misstagen, jo för en kort stund, sen när mitt självförtroende har jobbats upp igen

så gör jag samma sak igen för jag tror att det kommer funka denna gången.

Jag retar alltid upp nån, de kanske glömmer det men hos mig spökar det tills jag dör.
Allt pinsamt, alla misstag, allt dumt å alla kommentarer man fått glömmer jag aldrig.

Det kommer tillbaka såfort jag mår dåligt, nästa gång mår jag dåligt för nåt annat å då kommer jag säkert börja
tänka på denna situationen å må ännu mer pissigt.

Jag använder min blogg för att skriva hur jag känner, inte för att racka ner på nån.
Jag ger min version av storyn....oavsett vad det är.
Nånstanns måste man få ventilera sig. På en blogg kan man få feedback (både bra å dålig), det kan man inte i en vanlig dagbok. Där har man bara sig själv å ina tankar, ingen kan hjälpa en där....för just nu tror jag att jag behöver
lite hjälp å stöd.